En blogg om bubbelplast och andra lyckor

Och 100 000 000 magar kan mättas. 100 miljoner! Det är ju rent otroligt.

Kooperation utan gränser arbetar med bistånd på ett hållbart sätt. Det är bra. Att målet är att inte behövas mer. Att ge m'nniskor medlen för att själva påverka sin situation.

I Afrika ligger ofta ansvaret för jordbruket på kvinnorna. Ändå är det männen som kontrollerar jorden. Nästan alltid.

Nästan en miljard kvinnor och flickor beräknas leva i fattigdom. Två tredjedelar av dem finns på landsbygden och de flesta försörjer sig på jordbruk. Männen förhandlar om priserna, tar besluten ocg tar hand om pengarna. Trots att kvinnorna är de som utför jobbet. Enligt FN:s jordbruksorgan skulle skördarna öka så mycket att 100 miljoner människor skulle slippa svälta om kvinnorna, som faktiskt brukar jorden, skulle ha samma villkor och tillgång till marken, marknaden och kunskap som männen.

Därför abetar kooperation utan gränser med att öka kvinnors kunskap. Just nu genomför de en kampanj för att vi i väst också ska förstå hur det är. För att göra orättvisan tydlig ska en svensk kvinna.

Som den bondtös jag är och med det omvärldsintresse jag har så har jag självklart sökt tjänsten. För att jag tror på ideen. Och för att jag vet att jag skulle klara av det.

Tänk vad mycket gott jämställdhet kan göra för världen! Och vad tråkigt att vi inte kommit längre.

Psst...

Förresten. Vill ni hjälpa mig en bit på vägen så går det att göra det här. Skrolla ner på sidan till den orangea bannern "se samtliga inskickade bidrag" och leta rätt på den glasögonprydda tjejen bland gula höstlöv. Ida L, 23, Stockholm. Tack!

Att fartyg kapas kan jag förstå. Utländska trålare konkurerar ut lokala fiskare som får svårt att försörja sig. Så är det på västsidan av kontinenten. Och då och då skrivs det även om orsakerna till pirateriet utanför Somalia.

Att turister blir kidnappade kan jag också förstå på något sätt. Konstigt nog.

Vita. Rika. Kanske går det att tjäna en hacka?

Men när de börjar kidnappa biståndsarbetare? Som gör något för dem. Som på något sätt är på deras sida. Oftast i alla fall. Då blir hopplösheten än större. Hur långt ska det gå innan omvärlden tar sitt ansvar? Innan man slutar att utnyttja laglösheten i Somalia?

Två spanska biståndsarbetare i Dadaab. Och nu en dansk, en amerikan och en somalisk lokalanställd.

Det somaliska folket behöver inte det här. Förtjänar det inte.

De stora bruna ögonen tittade på mig. Som om de kunde se rakt igenom mig. Den knubbiga lilla handen pekade ut genom fönstret där han satt på knä i sätet. Bussen skumpade till och jag vaknade. Det knöt sig i magen. Sätet bredvid mig var tomt. Det som hade varit så verkligt. Bilden var så skarp. Jag kunde till och med föreställa mig hans röst.

Tankarna snurrade. Hur gammal är han nu? Fyra? Fem? Skulle han känna igen mig? Kommer jag någonsin få se honom igen?

På natten drömmer jag igen. Att han är hos mig. I det kalla landet i nord. Jag vaknar och tänker på den bit av mitt hjärta som blev kvar därnere. Och jag tänker på alla de andra, alla de hungriga på Afrikas Horn.

Jag har fått några kommentarer som rör mitt volontärutbyte.Och jag tänkte försöka besvara frågorna genom ett inlägg.

Organisationen jag åkte med var IKU - Internationellt KulturUtbyte. Kolla in deras hemsida www.iku.nu

Till afrika. Till mina barn. Till mina mammor. Till värmen och kärleken. De dråpliga samtalen på bussen. Skratten. Glädjen som fanns. Bland de som inte hade nåt. Alls.

Utvärderingsblanketten kom. Lite sent kanske? Det är ju trots allt snart åtta månader sedan jag kom hem. Åtta månader?! Hur fort kan tiden egentligen gå? Det känns inte alls som så lång tid. Och allt sattes igång. Trots att jag kommit in på drömutbildningen. Känner att jag äntligen är på väg. Nästan där. Så kommer tvivlen. Karriärsinriktad. Är det vad jag är nu? Vill jag det? Är jag sån? Och det luktar höst. Det påminner mig om att sverige är kallt. Trots att jag har så mycket mer vänner och familj här kan jag känna mig långt mycket mer ensam än jag någonsin gjorde där. Långt långt bort från bekvämlighet, sociala skyddsnät och familj. Samhällsklimatets fel. Utan tvekan. Jag måste tillbaka. Snart. Till barnhemmet. För jag minns. Vad Aunti Mercy på taket sade. You know Ida, before I hated white people. I really did. Bu now! I love you! Och kanske finns det lite hopp ändå. Att världen skall bli lite finare. Lite varmare. Lite öppnare.

Han var där. Två mörka ögon som lyste. Verkligen lyste. Jag har nog ett foto som fångat det. Så intensivt. Så livskraftigt. Det hela var diffust och jag minns inte så mycket längre. När jag vaknade kom jag att tänka på tiden på barnhemmet. Och den lilla pojken jag drömt om. Om att man egentligen inte borde föda fler barn till den här världen. Att det finns så många andra att ta hand om.

Sen kom tårarna. Allt blev så starkt. Jag har aldrig haft en så stark relation till barn förut. Någon annans barn. Men därnere blev det så speciellt. För barnen hade så många mammor och samtidigt ingen. Och jag var en av dem. Jag minns särskilt ett tillfälle.

Calonzo kom framtultandes och gav mig en smällkyss. Mitt på munnen. Sen glittrade ögonen av okynne och han sprang därifrån. Som om han inte visste om det var riktigt tillåtet. Jag skrattade förvånat, för det där hände inte ofta. I alla fall inte före det där tillfället och inte hände det den orinarie personalen. Efter en stund kom han fram igen och la sina små knubbiga, bruna armar runt min hals och det lilla huvudet på min axel. Så plötsligt var han försvunnen igen och det korta ögonblicket var som bostblåst. Och jag satt där på den smutsiga filten på stengolvet. Så lycklig som jag inte varit under hela året. Och samtidigt med en känsla av svek. För jag visste ju att jag skulle lämna dessa barn. Som så öppet visade sin kärlek och tillit till mig. Det kändes som att jag skulle bryta ett förtroende. Som om vi hade en tyst överenskommelse. Och att jag skulle svika den.

Då kom jag att tänka på filmen vi såg i sexan. Om kloning. Paret som ville klona pappan för att få ett biologiskt barn. För att kvinnan kunde inte få barn och att adoptera var otänkbart. Det var så viktigt med det biologiska. Annars skulle det inte vara deras barn sa de. Jag minns hur upprörd jag var. Redan då, som tolvåring.

Det har varit den varsta veckan har. Verkligen. Magen har kranglat. Mum gjorde mig oerhort besviken. Jag blev ranad. Den lilla fagelungen. Ja, fasligt mycket pa en gang. Men anda ar jag pa stralande humor. Anda skillnaden ar att jag inta har panik over att jag maste aka hem. Det ar snarare manniskorna har som har panik over att jag lamnar dem. Mama Christine grat nastan idag. Hon vill adoptera mig. Men jag kan alltid komma tillbaka. Och det vet jag att jag kommer att gora. Det har jag lovat Mama. Vi ar vanner igen. Om man ar spikrak mot henne ar det inga problem. Hon forstod mig och bad om ursakt. Allt handlar om kommunikation. Alltid.

Igar blev vi ranade. Fem vita tjejer. Mitt emellan Mombasa road (stor som en motorvag) och sakerhetsgrinden till courten. Vi skulle halsa pa Almuth och Jordan i deras nya lagenhet och klockan var nagonting mellan 7 och 8 pa kvallen.

Plotsligt kommer en man fram och fragar vart vi ar pa vag. Vi svarar inte och han tar tag i en vaska. Plotsligt ar de fyra man som river och sliter i matkassar och vara vaskor. Amelies ranare var tamligen trevlig och forklarade att hon inte behovde vara radd. "I dont want to fuck you". Han var bara intresserad av pengar och mobiltelefonen. Han behovde det till sina barn sade han. Hon kunde till och med forhandla sig tillbaka sitt SIM-kort. Min ranare var lite mer brutal och tog allt. Oturligt nog hade jag pass och VISA-kort med mig. Det brukar jag inte ha, men eftersom vi hade en heldag i stanhadejag dem med mig. Borta med vinden och jag borde vara hyperstressad nu. Konstigt nog inte alls. Inte det minsta. Jag var inte ens radd for ranarna! De var sa oproffessionella och det var uppenbart att de inte hade annat an mat och pengar i tankarna. Jag vantar pa chocken och vi far val se om den kommer.Kanske var min hjarna sa installd pa att bli ranad. Inte for att jag forvantade mig det, men manga av volontarerna har blivit av med bade tva och tre telefoner. Och om man inta laser in sig i sitt hus sa kommer man forr eller senare bli ranad i detta land. Och som sagt, de ar mest intresserade av telefonen, pengarna och om du har nagot atbart. De gor det for overlevnad. Inte som i sverige. Mer som ett fritidsintresse. Med kickar och extra fickpengar.

Jag hade bara lite extra otur som hade de andra sakerna med mig. Och kameran. Sa jag far mala tavlor till er dar hemma istallet.

Kanske skulle vi inte ha gatt dar, men det var ett svarbedomt fall. Omradet ar lugnt i kenyanska matt och standarden hog. Men saklart kan man aldrig vara nog forsiktig och kanske borde vi tagit taxi. Fragan ar om det hade hjalpt. Efter att ha pratat med grannen idag pa morgonen insag vi att det kanske inte hade spelat nagon roll. Det ar en liga som opererar i omradet.